Foto: Privat och Nordic Military Training
Äntligen fick jag med mig ungarna på NMT kids! Som jag har längtat. De har inte vågat förut, undrat vad jag har pysslat med i skogen, men har inte haft det där modet att göra det själv, utan mamma. För det är ju så det funkar, mammorna och papporna får hålla sig borta. Här är det i-morgon-ska-jag-käka-barn-till-frukost-Bruno som bestämmer och hjälpinstruktörerna Åsa och Anne-Li som peppar och är lite av extramammor.
Jag fick lite dispans, dock. För att göra research till den här bloggen som ska bli bok. Då vågade de, mina underbara killar, Elliot och Movitz.
Jag vet inte vem som var mest exalterad natten innan, jag eller de där två. Jag kunde knappt sova. Funderade på allt som kunde gå snett, och försökte komma på bra lösningar. Somnade sent, vaknade tidigt och packade det sista. Det blir rätt mycket packning när tre människor ska träna NMT – med frukt, vatten ombyten och extra allt.
Killarnas kompisar Noel och Leon skulle också hänga på. Roligt, roligt! Det var lite kalasstämning när killarna fick varsin blå väst (och bara där sprängdes nästan modershjärtat av stolthet) och lite ”krigsmålning”.
Klockan 10.00 på lördagen var uppställning på två led och sedan bar det iväg ut i skogen. 27 glada ungar i blåvästar fick värma upp med lite lätt jogg, höga knän, björngång och roliga närkampsövningar, innan det var dags för första utmaningen: Diket. Fyllt med iskallt, knähögt vatten, sunkig lera och sörja.
Skulle mina ungar hoppa i? Jag höll andan.
Men jajjemän! Man såg chocken i alla barns ögon när de kände kylan och vattnet och leran dränka fötterna, skorna, vaderna, knäna och ända upp på låren. Alla vi som har gjort det där, minns första gången, hur man liksom håller andan och inte tror att det är riktigt sant. Men jag såg också glädjen och buset och lyckan hos barnen. Åtminstone ett tag.
En liten kille frös för mycket och ville upp. Som tur var hade pappa hukat i buskarna, för han fångades upp av en varm famn och bestämde sig för att gå tillbaka och komma tillbaka en annan gång.
Elliot tyckte inte heller att det var så trevlig – och efter femtio meter och klev upp på sidan av diket. Där blev han riktigt ledsen för han trodde att hans fina skor var förstörda, hur mycket jag än försökte säga att de gick att tvätta av.
”Det här är fruktansvärt!”, sa han.
Movitz körde på rätt friskt – han brukar ju inte vara rädd för lera. Men plötsligt blev det bara för mycket. Oklart vad. Men han blev tvärilsk. Sådär som bara Movitz kan bli.
”Nu vill jag inte springa det här loppet mer. Jag går hem!”
Jag försökte förhandla med honom. Han var stenhård, men gick till slut ändå med på att fortsätta till första vattenpausen, bara till pausen!
Nu ska det väl tilläggas att det var ösregn och ganska blåsigt och kallt. Leon blev också lite frusen, medan Noel var skitglad hela tiden, liksom resten av de härliga barnen i åldrarna 5-11 år. Han stod frivilligt i lerdiket och log och körde upp och ner och upp och ner i djupa diket som om han aldrig gjort annat. Jag förbluffades över barnens smidighet och fokus. Vilka hjältar! Vilka tuffingar! Och så stolta de blev över sig själva, för att de vågade, för att de kunde.
Vi hängde med på lite upphopp och intervaller, sedan var det paus.
Movitz drack upp sitt vatten.
”Så, nu var det första pausen, nu går jag hem!”
”Men Movitz”, försökte jag. ”Det kommer att bli massor med roliga övningar snart, jag lovar.”
Han ville inte höra på det örat. Världens envisaste unge. Hade han bestämt sig för att gå i pausen så skulle det bli så. Han bara travade iväg. Punkt, slut.
Elliot ville också gå hem, sa han. Fortfarande lite orolig över sina skor.
Jag frågade Noel och Leon om de ville stanna kvar och fullfölja, men de ville hänga med oss. Så vi fick gå hemåt. Lite snopet sådär.
Men då inträffade det magiska. Plötsligt släppte något hos alla fyra killarna. För nu skulle de plötsligt krypa genom röret och springa frivilligt i lerdiket och upp och ner och upp och ner och balasera på broar och brydde sig inte alls om att de var leriga och våta och att det ösregnade. De tjoade och jublade åt varandras bedrifter. Förbluffad stod jag och såg på när fyra små lergubbar körde sitt eget NMT-race och visade varandra hur man gjorde.
Samtidigt, på andra sidan skogen så körde resten av NMT kids vidare, med stafetter, lekar och klättrade över en hög mur och mycket annat – för att avsluta med röret, även de. Av rapporterna från föräldrarna att döma så var de flesta fullkomligt lyriska och saliga efteråt. Såklart.
När killarna lekte på kvällen så sa Noel att han gärna ville vara med nästa gång.
”Varför det?”, sa Elliot förbluffat.
”För att det var så roligt!”
Elliot funderade över detta faktum en stund.
”Mamma, jag kanske vill. Nu när jag vet reglerna. Men då vill jag ha andra skor.”
Yessss!
KOSTNAD:
Enskilt pass 150 kronor, 4 pass 500 kronor.
BETYG:
Gunnar: 4. ”De övervinner ju rädslan för att smutsa ner sig. Det är rätt häftigt att se.”
Hillevi: 5. ”Åh, lyckan att se 27 ungar klafsa igenom lerdiket! Och krypa igenom Röret. Vad mer kan jag säga? Alla ungar borde få chansen att prova på NMT-kids!”
Elliot: 4. ”Det var roligt att krypa igenom röret! Kan vuxna det också? Fastnar de inte?”
Movitz: 3999! ”Men jag tyckte inte om att gå i vatten! Annars tyckte jag om det!”
Lykke: 4. ”Mamma vi tycker om träningslera, visst!”
