Mitt tacktal!

Posted by on 26 januari, 2013

Apropå guldbaggegalor och annat – jag har funderat på hur jag själv skulle skriva ett tacktal. Ett bra, ett med innehåll, inte bara ”jag tror jag skiter på mig”, som någon tydligen sa. (Jag orkade inte ens titta på hela galan så dåligt var det.) Hans Alfredson höll det finaste talet, och struntade i alla konventioner. Vackrast var det när sönerna sjöng med i kärlekssången.

Men hur skulle mitt tal låta. Kanske så här:

”Wow. Tack! Det här var minsann inte kattskit. Och vem skulle ha trott det, när jag var tio år och inte kom över en enda plint i skolan. Förmodligen ingen gympalärare jag någonsin haft, i alla fall, eftersom de satte ettor och tvåor på mig. Från trean till sista året på gymnasiet. Så de tänker jag inte tacka. Ni kan gå och dra en gammal gympastrumpa över er.
I stället vill jag tacka min mamma och pappa för att de i någon slags gymnastisk yra, får man hoppas, gjorde mig. De kanske inte var någon match made in heaven, men de hade sina goda sidor, båda två.
Så tack pappa, för att du gav mig ljuset och humorn och självdistansen. Tack för att jag fick en känslig själ och tack för att du fattade hur viktig naturen var för oss lite känsligare människor.
Och mamma, tack för att du alltid visade mig att kvinnor kan. Att kvinnor har minst lika smarta hjärnor och att vi aldrig behöver ställa oss bakom någon man. Vi kan gå först. Vi kan renovera hus, vi kan spika och hamra och bära och släpa och kratta och ta oss an nya projekt med en nyfikenhet och ett logiskt tänkande. Och framför allt, tack för att du visade mig att det är helt okej med celluliter och hängbröst. Man får kasta sig baklänges i havets vågor i alla fall. Eller varhelst man nu känner för att kasta sig. Du lärde mig att ta plats, mamma. Det är inte illa.
Och pappa, du sa att ibland måste man gå loss från flocken. Du visade mig världen och snurrade jordgloben och satte fingret på en varm plats och sa ”det är alltid sommar någonstans på jorden”. Du visade att det inte finns några gränser, egentligen. Att gränserna bara finns i våra huvuden.

Sedan vill jag tacka alla änglar jag har mött genom livet. Tack för att ni har sett mig, lyssnat på mig och trott på mig. Tack alla ni som någonsin har älskat mig. Tack alla ni som har gett mig vänskap och vägledning. Jag har varit välsignad på så många sätt.

Och sist men inte minst, tack alla ni som är och förkroppsligar NMT. Nordic Military Training. Tack för att ni visade mig att alla kan, även jag. Att det inte är kört fast man är en 45-årig klumpeduns. Tack för att ni byggde upp min kropp och mitt psyke, tack för alla vansinnigt roliga träningstimmar. Tack för alla skratt, tack för alla utmaningar, tack för allt roligt vi ska ha i framtiden.
Så tack NMT för den här OS-guldmedaljen i militär femkamp. Utan er hade jag aldrig klarat det. Tack!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *