Vi sprang hela vägen!

Posted by on 24 mars, 2013

179014 10151811974558572 1379580042 n

Tänk att man kan bli så ini bängen lycklig över att springa ett lopp. Jag fattar det fortfarande inte, kan bara konstatera att det aldrig slår fel.
Förra söndagen sprang jag ju årets första lopp – efter en närmast katastrofal träningsvinter. Och då var jag yabbadabbadoolycklig bara för att jag lyckades ta mig runt de 11,7 kilometrarna.
Astman var svår och tillät mig bara att springa två kilometer i taget. Förra veckan. För en vecka sedan, alltså. Vi pratar sju dagar. Bara så ni förstår.
I dag var det dags för Premiärmilen på Djurgården. Och mitt största mål var att klara tre kilometer i sträck. T-r-e. För vissa människor kanske detta verkar vara som att vara glad om man kan gå till toaletten. Men för mig var det en oerhört stor grej.
Så jag laddade. Med Spanarna i lurarna på Universitet.

24422 10151811856648572 140402874 n

Det var sjukt bra och jag blev på gott humör. Nervositeten var som bortblåst.
Och när startskottet gick så satte jag bara iväg och lyssnade på mina gamla välkända träningslåtar. Första kilometern var jobbig. Både för att det var så mycket folk och vassa armbågar. Men sedan fick jag någon slags flow. En kilometer blev två och tre… wow, plötsligt hade jag passerat mitt mål och solen sken och hästarna gosade med varandra i hagarna och jag tänkte: En kilometer till, en till klarar jag. Benen bar och det gick inte fort, men jag lufsade på. Fyra kilometer, fem – vätskekontroll – och sedan sex och sju och åtta – shit pommes frites snart var jag ju i mål!
Här och där blev jag omsprungen av mina NMT-kompisar. De gav mig klappar på axlarna, ropade heja och klappade en liten applåd. Bara för att.
”Heja Hillevi!” ropade folk på sidorna, som jag knappt kände.
Solen värmde i ansiktet och livet var bara sådär magiskt härligt. Snart börjar jag lipa, tänkte jag. Men det hade jag ju rakt inte tid med. Utan jag kutade in i mål och – jajamensan – gjorde en kullerbytta på mållinjen. För jag hade ju sprungit hela hela hela vägen!

392962 10151812001753572 1279820296 n

Där träffade jag Annika som hade missat 60-minutersgränsen med några sketna sekunder. Hennes dotter Hedvig hade med andra ord haft rätt. Hon som stod vid vätskekontrollen och ropade:
”Sluta drick mamma och spring i stället!”
Nästa gång är du under timmen, Annika. Och vi var glada ändå! Kanske rätt extremt glada.

2 Kommentarer till Vi sprang hela vägen!

  1. Annika

    Jajamensan! Kändes otroligt kul att springa en så härlig dag, hälsa på massa glada kompisar och jag slog i alla fall min förra milrunda med mer än två minuter! Nästa gång så!
    Men glad är jag. Alldeles oavsett.

  2. Hillevi Wahl

    Ja, fantastiskt! Heja våren, heja oss!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *